Anton bland vinyler Dagens gästskribent heter Anton Engvall. Han lät sin sambo Camilla Edström skriva presentationen. Det blev så här:
"Anton Engvall är född 1966. Jag kan hans personnummer och pinkoden till hans bankomatkort utantill. På frågan om vilken hans favoritfärg är svarade han rökrumsbrunt vid ett intervjutillfälle. Hans favoritord är reaktionär. Han har till och från varit verksam på den konstnärliga arenan. Jag korrläser ofta hans texter."
Och det här skrev Anton själv.
---
Hey, Let Me Out of Here.
Hey, Let me Out of Here
Alien Sex Fiend
Irrationella tankar måste följas absolut och logiskt
Sol LeWitt
Ju mer jag vet
Desto mindre förstår jag
Brända Barn
För några år sedan läste jag en artikel om Mirja Unge. Den publicerades i samband med att hennes tredje roman Motsols kom ut. I artikeln står det att Mirja Unge inte vill vara en ”Författare med stort F”. Hon vill att skrivandet ska vara en del av att leva och att det ska vara ”någonting som ingår i min vardag, något som jag gör samtidigt som jag äter frukost. Jag gillar att skriva mitt i vardagen utan att tänka på att det är litteratur”. Det är ganska fint. Bilden av pennan och anteckningsblocket där på frukostbordet, under kökslampan, mellan kaffekopp, barnmatsburkar och smörpaket. Inbyggt i det här förhållningssättet finns det möjligen en ambition att ta med sig den verklighet som texten skapas i in i själva texten och låta den verkligheten färga av sig på den litterära produkten. Ett motstånd mot att låta den formulerade verkligheten förvandlas till konstnärlig fiktion. I opposition mot att bli Författare med stort F.
Alla viktiga formuleringar föds i och ur verkligheten. Verkligheten är det enda vi människor har gemensamt även om det inte förefaller så alla gånger. Alla konstnärliga språkligheter skapas i verkligheten och handlar på ett eller annat sätt om verkligheten men jag har hela tiden en obehaglig och undflyenden känsla av att språkligheterna förvandlas till fiktion av de arenor de presenteras på och av de sammanhang de måste ingå i. Nästan allt blir en konstnärlig fiktion. ”Konsten är en lögn, och jag kan inte längre älska den sköna lögnen”. Det är så Tolstoj uttrycker det. Min verklighetsuppfattning må vara skev men den ”kusliga kroppslighet” bild- och ordkonst har i görandets ögonblick – i själva formuleringen - reduceras alltid till en konstnärlig fiktion i det ögonblick det presenteras. Det är inte längre vad det var. Det är inte längre värt det. Det är blott och bart en konstnärlig utsaga, ett påstående som konstitueras av sammanhanget det presenteras i, inte av den verklighet det skapas ur. Orden tappar sin innebörd. Bilderna bleknar och försvinner. Varje formulering förvanskas av arenornas reaktionära strukturer. Det finns ingen frihet här. Släpp ut mig! Jag kvävs här inne! Konsten är en fiktion!
Den enda plats man alltid kan ha med sig är det där rummet som finns mellan dig och staffliet, mellan dig och det där pappersarket. Det rummet kan uppstå och återskapas var som helst och när som helst. I det rummet upphör tiden att existera. Det rummet tar gestalt när formuleringen börjar att konkretiseras. I formuleringens ögonblick slutar klockan att gå. Tiden börjar att ticka när formuleringarna tar slut. När Baudelaire uppmanar oss att berusa oss ”med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.” är det ju just för att vi inte ska känna ”tidens förfärliga börda” eller vara ”tidens plågade slavar”. Vi vill inte höra klockans obönhörliga tickande. Vi vill inte förstå att tiden flyr. I rummet för formulering upphör tiden. Tiden börjar när allting slutar.
När jag var yngre hade jag litterära ambitioner. Jag är en annan i dag. I dag är vi alla någon annan. Jag skrev. Jag samlade texterna i anteckningsböcker. Jag begravde anteckningsböckerna i skrivbordslådornas djup. Vid ett tillfälle skrev jag en text som utgick från ett fiktivt grupporträtt och jag minns fortfarande, klart och tydligt, ett par rader som beskrev en av de avporträtterade;
på ett fotografi
står du som sluten
inom dig själv
osårbar som en rökring
och lika onåbar
du förflyktigas
vid minsta beröring
up you go, little smoke,
up you go
Ni förstår väl att det hela blir ohållbart? Att fiktionen blir allt för kvävande? Nu drömmer jag i stället om att hitta ett faktiskt foto från ”tiden när fotografi verkligen var något, kemi och ljus”. Ett grupporträtt, en för mig helt okänd bild, inga referenser, ingen förklarande text. Ett foto bortom sitt eget sammanhang där de avbildade människorna träder fram enbart som bärare av sina egna historier. När jag hittar det där fotografiet ska jag skriva dess berättelse och den berättelsen kommer aldrig att lämna verkligheten.
1976 genomförde den amerikanska konstnären John Duncan verket Scare. Han maskerade sig och knackade på bekantas dörrar i Los Angeles. När de öppnade dörren avfyrade han en startpistol i ansiktet på dem. Sedan sprang han därifrån. Man kan ha vilka synpunkter man vill på John Duncan och hans verk men Scare reduceras åtminnstone inte till konstnärlig fiktion. Verket bibehåller sin ”kusliga kroppslighet”. Verkligheten är det enda vi människor har gemensamt även om det inte förefaller så alla gånger. Det är dags att göra saker på ett annat sätt. Tiden tickar.
(Formuleringen ”kuslig kroppslighet” har Robert Smithson använt för att beskriva en del minimalistisk konst. ”Up you go, little smoke, up you go” är ett lån från filmen Pull My Daisy av Robert Frank och Alfred Leslie. Citatet om fotografi har skrivits av Per Kirkeby.)
Anton Engvall
Kommentarer