Å andra sidan är han Blackie Lawless.
Jag har W.A.S.P i mitt dna. Allt sedan 1984 då jag förlorade min själ till hårdrocken har han funnits där. Blackie Lawless. Med sin rakbladsvassa röst och ultracoola låtar. För det förlåter man honom för det mesta faktiskt.
Och när vi åker till Örebro för att se W.A.S.P en kväll i oktober 2010 har det inget med att vi vill höra nyskapande hårdrock eller få ta del av ett djupt och välbalanserat budskap.
Nej vi vill skrika med i låtar om kärleksmaskiner, motorsågsmän, om att falla på knä, att dricka sprit på en bar i Texas och att vi alla vill vara någon. Det är inte svårare än så.
Och att nostalgifaktorn finns med i Blackies medvetande bevisas av de tre enorma skärmar på scen som hela tiden visar klipp från det glada 80-talet. Det blir lite känsla av tributeband men det balanserar hela tiden på rätt sida av gränsen för vad som skulle vara utstuderat nostalgiskt och stannar vid en lätt självförhärligande känsla.
Och det faktum att de två senaste plattorna "Dominator" och "Babylon" är hyfsade verk vars låtar snyggt smälter in i det äldre materialet gör kvällen i Örebro till en behaglig upplevelse.
Magnus Tannergren
Kommentarer