Patti Smith har sedan tidigt 70-tal varit en klart lysande stjärna som musiker och textförfattare. Med ett poetiskt anslag i allt hon har gjort har hon idag en självklar position som ikon i musikvärlden. Och därför är en självbiografi högintressant.
Man skulle kunna säga att Patti Smith var rätt person på rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. När hon kommer utfattig och ensam till New York i slutet av 60-talet så är klimatet för konstnärer det bästa på många år trots misären. Billigt boende och en hög koncentration av desperata konstnärer som samlas på ställen som musikhaket Max’s Kansas City, bohemparadiset Chelsea Hotel och Warhols konstnärsfabrik The Factory resulterade i många nu välkända namn både inom musiken, litteraturen och konsten.
Smith träffar ganska snart fotografen Robert Mapplethorpe och de två blir snabbt ett par. Mapplethorpe brottas hela tiden med sin sexuallitet och sitt konstnärskap men uppmuntrar hela tiden Patti Smith att satsa på sin egen konst.
Mest fascinerande är det dock att läsa om persongalleriet. Jimi Hendrix, Janis Joplin och en rad andra nu helgonförklarade personer som för alltid förändrade kulturen i västvärlden passerar och Patti verkar ha känt dem allihop. Och hon låter förstå att dessa personer var mycket mer som oss andra än vi egentligen vill veta.
Hon har själv beskrivit åren 1968-69 som att ”vandra bland giganter” och jag förstår hennes perspektiv. Man får en bättre förståelse varför hennes musik låter som den gör och vilka referenser hon har i sitt skrivande. Det är ett mäktigt bagage hon bär på den kära Patti Smith.
En bok väl värd att ta med sig till hängmattan i sommar.
Kommentarer