Få artister har blivit så folkkära som Joakim Thåström. Detta trots att allt han gjort syftat till att bli motsatsen. Punkaren Thåström skrek att han ville hänga gud och att han hatade kungahuset. I Imperiet försökte han ha sönder Bellman och Taube. Resultatet blev folkets eviga kärlek.
1992 tröttande Thåström och flyttade till Amsterdam. I huvudet ekade Einstürzende Neubauten och annan elektronisk musik. Han bildade Peace Love And Pitbulls (PLP) tillsammans med Hell och Sporrong. PLP var en oavhängighetsförklaring och ett avståndstagande.
Samplingar, gnisslande gitarrer och en Thåström som distade sönder sin röst i småbitar. Borta var Bellmantolkaren som ersattes av en manisk primalskrikande vilde.
PLP:s självbetitlade debut innehåller så oerhert mycket bra musik. Än idag kan jag förundras hur cool den låter trots att 18 år har gått sen den kom. Naturligtvis hatade alla den. När bandet gjorde sin första turné satt folkhemspunkarna på första rad och buade. Det sket Thåström i. Han manglade sönder både PLP:s egna låtar och Imperiets "Var é vargen" utan att tveka.
I låtar som "Dog church", "Be my TV" eller monstret "Reverberation nation" plockar Thåström bort bit för bit av sitt gamla arv och bränner det på bål.
Han har aldrig tittat tillbaka eller gjort någon nostalgisk upprättelse.
När han började sjunga på svenska igen så fanns gnisslet kvar i mångt och mycket. Alla hyllar Thåströms återkomst som svensk rockkung men jag hör hela tiden spåren av PLP i allt han gör. Det finns en obekvämhet i all musik han gör idag som kan spåras tillbaka till PLP:s debut.
PLP lades ner 1997 efter tre lysande plattor.
Debutskivan är utgången i skivbutiken men en samling finns att tillgå som heter "War in my livingroom". Dessutom kan du höra den på Spotify.
Kommentarer