Därför tog jag mig ivrigt an Birros nya roman eftersom den speglar just den här tiden. Tiden då man blev vuxen och lät den tidens händelser rispa själen för alltid. Nu delar jag dock inte Birros upplevelser i övrigt. För jag utgår från att huvudpersonen är baserad på Birro själv till stor del. Jag levde ett betydligt mer städat liv.
Romanen är indelad i korta kapitel. Det blir som brottstycken och fragment som kastas mot läsaren. Snabba minnesbilder och hastiga rekapituleringar av händelser och möten. Ramhistorien i korthet handlar om hur en man blir tvungen att återvända till Göteborg efter många år för att begrava sin gamla vän Frank som hastigt avlidigt på samma sätt som Joe Strummer. Återvändadet och kontakerna med sina gamla vänner sätter minnen av det tidiga 90-talet i rullning.
Det är en bok som handlar om att växa upp. Om att komma till insikter om hur världen och människorna i den fungerar. Det är väldigt väl skildrat. Just minnesbilderna är bokens stora behållningar. Det är bilderna av Göteborg och människorna som befolkade stadens källarlokaler som fastnar.
Birro har en helt egen ton i sitt språk. Det känns igen direkt med sina målande beskrivningar av känslor och beskrivningar av människors karaktärer. Birro backar inte för de stora känslorna och lätt överdrivna utspelen. Det är skönt att läsa en sådan text tycker jag. Den fegar inte ur utan låter författarens personlighet lysa igenom. Det gör att texten kommer väldigt nära.
Det här är kanske inte den stora generationsromanen för 70-talister men det är likväl en väldigt bra bok som skildrar en generation som nu äntrar medelåldern men alla sina minnen som medaljer runt halsen.
Bokförlaget hade även den goda smaken att bistå med ett soundtrack på Spotify till boken.
Magnus Tannergren
Kommentarer